Första Google Docs-dialogen: Om Exodus.

Exodus - a journey by a large group to
escape from a hostile environment.

Dexo:
En sak som vi har gemensamt Karl (förutom att vi båda är bögar, och typ vita och 30-something) är att vi båda är utvandrare. Svenska utvandrare (eller ska vi säga landsflyktingar?) sedan flera år tillbaka. Jag vet inte hur det är för dig, men det har kommit att bli en väldigt viktig del av mina olika personligheter (för jag har ju knappast bara en). I jobbet, som bög, i relation till min familj, mina vänner, som tennisspelare, som musikgalen. Det är väl iofs inte så konstigt (i Sverige tänkte jag ju aldrig på mig själv som svensk), men det som började med en flytt TILL något (i mitt fall först London) har med tiden kommit att bli ett ställningstagande: jag har numera också flyttat FRÅN Sverige (är inte det lite omvänt förresten?). Det tog mig ett tag att inse hur lite jag faktiskt gillar Sverige. Det är klart att jag projicerar en del av mitt "gamla" liv på Sverige vid det här laget (och främst då med det som jag inte gillade med det livet), men oavsett detta (och rent subjektivt, jag säger inte att Sverige är objektivt oomtyckbart), men jag får faktiskt andnöd numera när jag återvänder. Taket sänks, luften blir tunnare, tankarna mindre. Kort sagt, jag känner mig som en reducerad David i Sverige. Och jag får ångest att tänka på att behöva bo där igen. Kan du känna igen dig i det?

Berta:
Nej, David, för mig har det faktiskt varit tvärtom. Jag flydde Sverige i panik, och landsflykten var i högsta grad en viktig del i min identitet. Jag *hatade* Sverige och allt jag tyckte att landet stod för. Först efter flera år av introspektion och mognande inser jag att Sverige inte är så dumt trots allt. Och att de viktiga sakerna i livet inte är särskilt landsspecifika, åtminstone inte i Europa; att flytta från Stockholm till Berlin är liksom bara 00-talsversionen av att flytta från Umeå till Stockholm. Detta sagt så vill jag inte tillbaka till "Umeå". Jag vet att jag inte skulle kunna vänja mig av vid att köpa vin i mataffären och att slippa passera spärrar in till tunnelbanan - det är småsakerna som är viktiga. Du måste också förstå att jag är väldigt stolt över att ha stannat i Berlin i tre år. Jag har nämligen en historia av att fly. Hela tiden frågar vänner hur länge jag ska stanna i Berlin. Tidigare gav jag dem alltid inövade svar som lät väldigt bra. I dag rycker jag på axlarna. Känner du igen frågan och vad svarar du på den?

Dexo:
Mina vänner frågar inte om jag ska komma tillbaka till Sverige (längre). Det är som om dom vet att jag aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Att fråga är lönlöst, men kanske också, någonstans, dom vill inte veta svaret. Och jag menar inte det utifrån att dom inte vill VETA svaret (riktigt så narcissistisk är jag inte, alltså, jag menar inte att dom skulle tycka det var SÅ jobbigt om jag INTE kom tillbaka), utan för att det blir en påminnelse om deras egna ouppfyllda drömmar. Jag menar -- ALLA vill väl egentligen flytta från Sverige. HAHAHAHA.

Men det där med flykt. Jag har aldrig tänkt i dom termerna, men, det kanske var en slags omedveten flykt. Eller åtminstone en överlevnadsinstinkt. "Om jag stannar här så kommer jag bara att leva som levande död." Alltså jag skojar inte. Sverige är verkligen inte min grej.

Men Karl, hur tänker du om din identitet som bög och utvandrad? Är det nåt som påverkar dig i Berlin?

Berta:
Jag måste bara fortsätta på flykttemat litegrann: Det är mest en analys jag gjort i efterhand när jag ser det sjuka i att jag köpt och sedan slängt/gett bort mitt bohag var åttonde månad typ. Därav stoltheten över att äntligen ha fäst någonstans. Men allt är inte så enkelt. För även om jag verkligen känner mig som en berliner så kan jag sakna väldigt mycket med Sverige. Vi lever ju olika liv i det att du gör väldigt mycket business och att jag är mer fokuserad på mina egna små kreativa projekt som kan tillåtas blomma i en billig och bohemisk stad som Berlin. Ibland saknar jag businesslivet, och för mig är det i Stockholm - eller har i alla fall alltid varit det. Jag säger inte att jag vill tillbaka till det, men jag tror att jämvikt är bra.

Men över till din bögfråga: Självklart är det bögigt att utvandra. Ta Ronald M Schernikau som jag nämnde i förra gospelchatten. Han utvandrade från Väst- till Östtyskland. Under hela sitt liv hyllade han kommunismen. Men enligt mig var det främst ett sätt att manifestera identiteten, visa att han var annorlunda och speciell. (Biografen nämner aldrig denna teori annat än i ett avfärdande av den.) Och det är väl inget fel med det, men ja, jag ser absolut ett samband. Det finns så många bögar som börjar lära sig små obskyra språk som tjeckiska och nederländska, och en massa utländska bögar som lär sig svenska av samma anledning: Manifestation!

Dexo:
Okej för att jag inte saknar skatterna i Sverige (som den ultrahöginkomsttagare jag är), men just DET skiter jag faktiskt i. Jag tjänade väldigt mycket pengar även i Sverige. För mig är det mer Det Svenska Tankesystemet. Jag menar inte att andra länders nödvändigtvis är bättre (believe me -- jag bor på Irland nu -- här är aborter inte lagliga liksom). Men i utlandet behöver jag inte bry mig om politik eller vad folk TYCKER eller VÄRDERAR eller whatever. Jag är en välbetald expat som gör det jag gör och lever hur jag vill och skiter i lokabefolkningen och jag behöver framförallt inte läsa DN. Jag kan köpa sex eller sälja sex eller skönhetsknarka eller samla på frimärken eller whatever och andras synpunkter berör mig inte på samma sätt som i Sverige (inte för att jag köper eller säljer sex, skönhetsknarkar eller samlar på frimärken, men you get my drift, ey?). På samma gång är det där med att möta andra kulturer en slags mental ommöblering. Det är nytt! Det är fascinerande! Det är För Första Gången. Jag kommer nog aldrig stanna på samma ställe mer än tre år. Världen är stor och livet kort. Och jag har ett attention span of a four year old.

Berta:
Men tycker du inte att just det kan vara lite tråkigt: Att ständigt vara en expat, ständigt utanför? Det betydde mycket för mig när jag fick min första "punkt i Flensburg". Det kallas så när man blir prickad i trafikregistret, och jag blev det för att jag kört för fort vid ett tillfälle. Först när jag fått min punkt förstod jag vad frågan "hur många punkter har du i Flensburg?" betydde. (Det är där trafikregistret ligger.) En sån där fråga som de kan ställa till tyskar på teve. För mig är det kittlande att "bli tysk", även om jag vet att det aldrig kommer att ske på riktigt (tack gode gud för det).

Dexo:
Jag har absolut inga problem med utanförskapet. Jag är så pass gammal att jag inser att innanförskapet är en illusion. Och tröttnar jag på det så finns det ju alternativ. Jag är sååå trött på _absoluta_ tillstånd. DOM EXISTERAR INTE (mja, döden är iofs absolut; livets paradox).

Fast jag måste fråga: Vad tycker tyska killar om att du är svensk? Irländare tycker svenskar är superexotiska.

Berta:
Jag träffar nästan inga tyska killar, hur mycket jag än anstränger mig. De är alltid från Brasilien eller något annat exotiskt land ... Generellt älskar tyskar Sverige, men bögscenen är något mer likgiltig - jag tror vi är för lika.

Men låt oss bli konkreta: Vad gillar du mest med ditt liv i Dublin och vad saknar du mest från ... andra platser?

Dexo:
Nu vill jag använda ordet KONTEXTUELLT. Haha! Alltså, mitt liv i London var så temporärt. Jag hade kille i Sverige och hela set-up:en var på dom premisserna. Nu när den relationen är slut så har jag plötsligt ett samlat liv: allt finns här i Dublin, i mitt fantastiska hus, mitt i snobb-Ballsbridge (fast på en väldigt cool mews lane). Jag bor i en gated community och jag är helt privat. Jag flyger över hela världen (jämt och ständigt) och när jag väl landar så har jag mitt WLAN med två Apple TV:s, två Mac:s, tre teveapparater, en gigantisk DVD-samlingen (jag har knappt sett hälften), mitt bibliotek, alla mina personliga assistenter (dermatologer, personal trainers, osv, osv) och, inte minst, min vinkyl. Jag kan unwind och göra mina grejer. Och när jag tröttnar på eremitlivet så kan jag plocka upp hobitar och ha kul.

Låter det konstigt? Det är iaf så det är.

Fast jag saknar nog inget förrutom lakrits, Wasa Sportbröd, leverpastej och matjesill. Men jag har en stash of it all.

Plus, Dublin har en hel del att erbjuda. Eftersom konstnärer inte betalar skatt här så är det från time to time en riktigt roliga konstnärsscen. Och musiklivet ar riktigt, riktigt bra.

Berta:
Nej, det låter väldigt bra. Själv är jag rädd för att göra en liknande beskrivning av mitt Berlinliv. Jag är så vidskeplig att jag tror att lyckan kan försvinna när man försöker ta på den. Men jag kan säga en sak som jag saknar: Mina böcker. De har legat magasinerade så länge nu, och för mig har de blivit symbolen för mitt liv - att vara utan dem är alltså som att sakna en del av livet. Men nu har min bokhylla här plötsligt fyllts av böcker, och ärligt talat tror jag inte att det är så många böcker i lådorna i Sverige som jag verkligen vill ha. Om jag skulle få ner dem hit skulle jag förmodligen slås av två saker: 1. De var färre än jag trodde; kanske har jag redan fler böcker här redan. 2. De var ointressantare än jag trodde.

Dexo:
Jamen hämta böckerna!
God if that's all it takes liksom.

Berta:
It's complicated, girlfriend, och du måste läsa detta symboliskt. För livet avspeglas inte i böckerna på det sätt som jag låter påskina. Det utspelas på gatan utanför mitt hus, med mina vänner. Vilka vänner har du i Dublin?

Dexo:
Jag har vänner över hela världen. Seriöst. Scott i London, Thomas och Micke i Sverige, Eddy i New York, Grace i Dublin, Richard i Sydney, Kavita i Mumbai, Karin i Los Angeles, Ira i Toronto, Hermann i Göteborg, osv, osv, osv. Visst, jag är social och har lätt för att "make friends", men jag är inte i särskilt stort behov av att skaffa mig vänner i Dublin. Men det sker ändå. Per automatik.

Berta:
Okej, jag har internationella vänner på samma sätt, men jag tycker ändå att det är skitviktigt att ha ett häng där man bor, i alla fall för mig som kanske gör fem flygresor per år. Och jag har upptäckt att Berlinlivet får mig att lära känna människor som jag annars aldrig skulle ge en chans. Det är lite som att dela fängelsecell med någon. Man går ut och käkar middag tillsammans flera gånger i veckan eftersom man bara har varandra (lätt överdrivet). Och jag gillar det! För min bästa vän i Berlin hade jag inte tittat två gånger åt i något annat sammanhang. Utom möjligtvis för att skratta.

Dexo:
Men blir du aldrig osäker på din identitet? Får du aldrig längtan efter den där trygghetsnarkomanin som Sverige trots allt erbjuder?
Jag menar: finns det något i dig som vill tillbaka till "svenskheten" -- och isf -- vad?

Berta:
Mitt liv är en historia av att definiera mig själv som diverse identiteter och agera efter deras önskemål. Först när jag slutade med det började jag trivas på riktigt. Jag vet inte riktigt vad du menar med svenskheten, men nu är det ju så att Tyskland är som en mer rustik version av Sverige. Det är ju inte Somalia jag flyttat till liksom. Men kanske fattar jag fortfarande inte vad du menar: Exakt vad i svenskheten är det du syftar på?

Dexo:
"Svenskheten" = en slags generell definition av TV4, Sommarpratare, DN, Stockholm, Alf Svensson, LO, köttbullar, midsommar, Backateatern, QX och Gotland. I donno. Vad lägger du in i begreppet? Det känns ju extremt heteronormativt. Haha. Fast TILL OCH MED SÖDERTÖRN känns ju svenskt. Och Tiiiina Rosenberg. Jag pratar såklart om den svenska kulturen. Den som jag nog hatar när allt kommer omkring.

Berta:
Jag kommer alltid att älska och hata det där, kommer inte du? Det jag hatar mest med Sverige är nog att allt känns så puttenuttigt och oseriöst sedan jag flyttade till Tyskland. Jag minns när jag för första gången hörde om den tyska författningsdomstolen. "De prövar om de nya lagar som politikerna stiftar är förenliga med grundlagen." Jag bara: Va? Men det är ju fantastiskt, varför har inte vi någon sådan? Och varför har inte vi en-och-en-halv-timmes-långa teveprogram där fem berörda personer diskuterar en enda fråga? Just nu rasar det en debatt i Tyskland om internetcensur. Men när Telia & co började censurera nätet år 2005 var det nästan ingen debatt alls. I ett land med 82 miljoner invånare är inte lagar halvmesyrer. Vill jag tro. De prövas ordentligt innan de blir verklighet. Vill jag tro. Och ta rökförbudet på krogen: Minns du hur lätt svenskarna slutade röka? Skrämmande lätt om du frågar mig. En sådan vilja att lyda kan inte vara sund. I Tyskland kom Författningsdomstolen fram till att lagen var grundlagsvidrig, så den gäller inte längre, men även medan den gällde var det få kneipen i Berlin som tog den på allvar.

Dexo:
Alltså, hat. Kanske inte. Det är bara så förutsägbart. Jag kan blunda och se regin. Och _DET_ är tråkigt: som att se färg torka.
Men jag tycker alltid vi dissar.
Vilket är tråkigt det också: vi är ju faktiskt ganska optimistiska och entreprenöriella (heter det så på svenska?).
Jag vill säga nåt positivt om Sverige: Killarna är väldigt snygga. Tjejerna vet inte hur man går i högklackat, men killarna är trots allt väldigt snygga. Det är raka motsatsen mot Irland. Jag lever i yang mao. Haha.

Berta:
Men jag hatar inte. Absolut inte. Jag känner flera svenskar här i Berlin som *verkligen* hatar Sverige. Men de gör det bara för att övertyga sig själva om att de gjorde rätt när de flyttade hit. Jag är bortom det. Här kommer en grej jag gillar med Sverige: Känslan för trender och ironi. Jag tänker på Robyn, H&M, Johan Renck, F12 och allt annat som är så *rätt* och som är det för att det är så *ängsligt*. Rätt och ängsligt är ju bara två sidor av samma mynt. Och jag gillar det myntet! För under större delen av mitt liv har det varit min valuta. (Metaforbattle!) Tyskarna fattar inte det där. Inte alls. De försöker, men *de kan inte*. Berlin har massor av fantastiska klubbar, men på ingen av dem kan man uppleva känslan av att gå ut på F12. Anledningen är att folk är avslappnade här. De är för avslappnade för att bry sig. Och det är på gott och ont. Mest på gott, säger kanske de flesta spontant, men helt självklart är det inte. Vi måste bry oss här i livet. Det här är nog så nära jag kommer att ringa in en svensk "själ".

Dexo:
Men ÅNGER (om "att övertyga sig själva")? Hahaha. Flytta tillbaka! Och RÄTTFÄRDIGANDE: Gör slut med Gud säger jag.

Berta:
Boom Boom Pow!